Merlin och Kung Artur
Karnevalen i Rosporden

Staden Is undergång

Legenden om den sjunkna staden Is har i århundraden inspirerat berättare, poeter, sångare, målare och kompositörer i den keltiska världen. Staden Is - dömd till undergång för sina invånares synder precis som en gång Sodom och Gomorra - var på 400-talet en stor blomstrande stad i västra Bretagne. På den tiden regerade den kristne kungen Gradlon. Ingen kan med säkerhet säga att staden Is någonsin existerat men säkert har det funnits städer som likt Atlantis försvunnit i havet. Utanför Douarnenez, en hamnstad i Bretagne, har fiskare fått antika gatstenar och fragment av kolonner i sina nät.
Is ska ha legat någonstans kring Cap Sizun, Bretagnes sydvästligaste landtunga som skjuter ut i Atlanten: vid Douarnenez på nordsidan eller Audierne på sydsidan eller längst västerut vid De Hädangångnas Bukt (Baie des Trépassés). Många tror att Is centrum låg just mitt i De Hädangångnas Bukt och att stadsbebyggelsen sträckte sig ända ut till Pointe de Raz, Bretagnes västligaste udde.
Staden låg något lägre än havsnivån och skyddades från havet av 12 slussar. Den största slussen ska ha legat ute vid Pointe de Raz. Där finns fortfarande rester av en romersk väg som en gång kan ha lett fram till staden.
Den äldsta texten som behandlar staden Is öde är av en anonym författare från Ravenna som på 600-talet beskriver en bretonsk stad "Chris" eller "Ker Is" som sjönk i ett träsk. På 800-talet skriver abboten Abbon i en dikt på latin: "Sedan Is försvann i vågorna finns ingen stad som kan jämföras med Paris."
Sanningen om vad som verkligen hände med staden Is - om det hände - är sedan lång tid tillbaka försvunnen i historiens dimmor. Tiden kring 4-500-talet var orolig i Bretagne som då hette Armorika - landet vid havet. Britannerna, ett keltiskt broderfolk, invandrade i massor från Britannien (England) och förde in sina lagar, sitt språk och sin religion. Den armorikanska befolkningen kristnades och halvön fick namnet Bretagne. Integreringen gick inte alltid smärtfritt; druidismen levde länge kvar jämsides med kristendomen men druiderna, de hedniska prästerna, fördrevs in i de djupa ekskogarna som då täckte Bretagne.
Från denna tiden kommer förmodligen också legenderna om kung Artur och trollkarlen Merlin som långt senare skulle komma att besjungas i medeltida riddardiktning.
En sådan stor katastrof att en hel stad försvinner i havet måste ge upphov till en rik flora av legender. Berättelsen om Is, där gränsen mellan fantasi och verklighet suddats ut och våra äldsta myter vävts in, fortsätter sedan 1500 år att fascinera.

"Har du hört vad den helige mannen sade till kung Gradlon som regerade i Is?
- Ge er absolut inte hän åt kärleken; Ge er absolut inte hän åt galenskaper. Efter Njutningen kommer Smärtan!
Den som biter i fiskens kött ska bli biten av fiskar;
Den som slukar ska bli uppslukad.
Och den som dricker och blandar vin ska dricka vatten som en fisk;
Och den som inget vet kommer att få lära sig!"

För mycket länge sedan fanns i Quimper, huvudstaden i Cournouaille, en mäktig kung som hette Gradlon. Han var from och godhjärtad och vida känd för sin gästfrihet. Vid sitt hov tog han emot alla hedervärda personer vare sig de var av nobel härkomst eller luffare.
Sorgligt nog var kungens dotter, prinsessan Dahut, lika ondskefull och lastbar som han var god. Dahut hade flyttat till staden Is, som låg några tiotal kilometer från Quimper, för att undgå faderns kontroll. Där kunde hon ostörd leva sitt eget liv som var ett enda långt festande: sprit, frosseri och orgier avlöste varandra i en hektisk nöjeskarusell som snurrade dag och natt.
Kung Gradlon skulle emellertid komma att flytta sitt hov från Quimper till Is och hur det gick till ska jag berätta nu:
En dag var Gradlon ute och jagade med sitt hov i en skog som låg vid foten av berget Menez Hom. Av någon anledning kom de vilse och plötsligt befann de sig vid eremiten Gwenolés enkla hydda.
I det nykristnade Bretagne vördade man eremiterna högt: de var heliga män som levde på rötter och bär. De hade seglat över havet från Britannien, var och en sittande på en stor klippa med håret fladdrande för vinden, styrda av Guds osynliga hand. Många av dem kunde efter flera års ensamhet i naturen tala med de vilda djuren som var deras vänner.
Gradlon hade hört talas om den helige Gwenolé och gladde sig därför mycket över att ha kommit till hans boning. Gradlons tjänare däremot var hungriga efter en hel dags omkringströvande i skogen och de tittade sorgset på helgonets usla koja. De fruktade att här skulle kvällsmaten bestå av böner och predikan! Gwenolé gissade deras tankar och frågade kungen om han och hans följe ville stanna och äta en lätt kvällsmåltid. När Gradlon svarade att de inte ätit sedan gryningen kallade Gwenolé på munskänken och kocken för att de skulle förbereda en måltid. Han ledde dem till en källa som låg en bit från hyddan. Där tog han den gyllene krukan som munskänken bar och fyllde den med vatten. Sedan tog han upp en liten fisk som simmade omkring i källan, skar en bit ur den och gav den till kocken. Nu befallde han dem båda att duka till kungen och hans följe. Munskänken och kocken som förvånat stått och sett på Gwenolés förberedelser började att skratta och frågade honom om han tog hovfolket för tiggare eftersom han vågade erbjuda dem fiskben och vin av grodvatten. Gwenolé svarade dem att de inte skulle oroa sig: Gud skulle ombesörja allt. De gjorde då vad han befallt och de blev än mer förvånade när den helige mannens förutsägelse slog in. Vattnet som hade hällts i den gyllene krukan förvandlades till vin ljuvt som honung och varmt som eld. Den lilla fiskbiten blev till så många fiskbitar att de skulle räckt till ett dubbelt så stort följe.
Gradlon fick höra om detta mirakel av sina två tjänare som visade honom den lilla fisken som Gwenolé tagit en bit från. Den simmade fortfarande omkring i källan lika frisk och hal som den varit innan den helige mannen skar i den. Kungen blev så förundrad då han såg detta att han ropade till eremiten:
"Helige man! Din plats är inte här för Gud har förbjudit oss att sätta ljuset under skäppan! Du ska lämna denna eremitbostaden och komma till Quimper där jag utnämner dig till biskop. Mitt palats blir ditt hem och hela staden skall tillhöra dig. Vad beträffar dina lärjungar ska jag bygga dem ett kloster i Landévennec och du får själv utnämna en abbot."
Kungen höll sitt löfte och överlämnade sin huvudstad till den nye biskopen. Gradlon själv begav sig till Is för att regera där. Klostret som uppfördes i Landévennec blev det första i Bretagne.
Staden Is var så stor och så vacker att man flera hundra år senare inte kunde hitta något bättre namn på den stora staden i öster, som kom att bli fransmännens huvudstad, än Par Is - "Is like" på latin.
Is låg på en lägre nivå än havet och måste därför skyddas av dammar som reglerades av 12 portar. Prinsessan Dahut, Gradlons dotter, bar alltid silvernycklar om halsen. Nycklarna gick till dessa portar. Folket kallade henne därför prinsessan Ahès - "alhouez" betyder nyckel på bretonska.
Staden Is skönhet vilade emellertid på farliga grunder för den var skapad av hedniska väsen med hjälp av trolldom. Dahut var själv trollkunnig och hon hade kallat till sig alla korrigan i Cournouaille för att utrusta och smycka staden. Korrigan är mycket små feväsen som kan förutsäga framtiden och förvandla sig till vilket djur som helst. På natten ser de vackra ut med långt ljust hår, bara två fot långa, men i dagsljus ser man att håret är vitt, ögonen röda och ansiktet rynkigt. Många tror att korrigan är prinsessor som drabbats av Guds vrede för att de inte velat omvända sig till kristendomen. Korrigan hatar religion och präster. Den som råkar få se dem dansa lever inte till morgonen; deras andedräkt kan döda en människa.
Korrigan hade kommit till Is och de hade smyckat staden med fantastiska arbeten som ingen människohand kunnat framställa. De hade konstruerat dammarna och smitt portarna som var av järn. Dahuts palats hade de täckt med gyllene metaller så att det lyste som guld. En del av husen hade kupoler som glänste i silver och purpur. Överallt fanns prunkande trädgårdar som var omgivna av balustrader av skinande stål. Gatorna var täckta med pärlor och ädla stenar. Dahuts stall hade golv av svart, röd och vit marmor för att matcha hästarnas färger.
Korrigan skötte också hamnen där de gav föda åt de vildsinta havsdrakarna. Dahut hade med sin magi lyckats tämja dessa havsmonster och hon hade givit dem till stadens invånare. Drakarna skulle tjäna som bud för att hämta sällsynta varor från andra sidan havet och även för att plundra främmande skepp.
Genom trolldom och sjöröveri hade stadens invånare efter några år blivit så rika att de mätte spannmål i silverkoppar.
Dahuts ondskefulla inflytande och den slösande rikedomen hade gjort invånarna lastbara och hårda. Tiggare jagades bort från staden som vilda djur för man ville bara ha glada och vackert klädda människor omkring sig. Kristus själv skulle ha blivit bortjagad om han uppenbarat sig i staden iförd ett enkelt kläde. De enda kyrkan som fanns i Is var så övergiven att kyrkvaktmästaren hade förlorat nyckeln till den. Ogräs växte överallt kring kyrkan som mer och mer liknade en ruin. Svalor hade byggt bon i fogarna till kyrkporten. De som en gång varit kristna hade börjat dyrka de hedniska gudarna och gudstjänsterna hade ersatts av svarta mässor och magiska riter. Stadens invånare tillbringade dagar och nätter på krogarna eller förlustade sig genom att se dekadenta skådespel.
För varje dag förlorade Is och dess invånare en bit av sin själ till Djävulen. Detta bekymrade dem föga och karusellen snurrade på. Dahut var allas förebild. Hon hade fest i palatset dag och natt. Unga män, ibland till och med prinsar, kom från de mest avlägsna länder ditlockade av stadens magiska dragningskraft.
Gradlon som med sorg i hjärtat såg förfallet var maktlös. Is hade förlorat för mycket av sin själ för att han skulle kunna göra något åt det. Men han hälsade fortfarande alla besökare välkomna som han alltid hade gjort. Dahut hälsade dem än mer vänligt, speciellt om de var stiliga män. Men de beundrare som försökte vinna prinsessans gunst försvann spårlöst. Varje dag gav Dahut åt den man som just då föll henne bäst i smaken en förtrollad mask med vars hjälp han kunde träffa henne samma kväll. Osedd kunde han då ta sig till ett lusthus som Dahut låtit bygga vid en av slussarna. Där tog hon emot sin älskare och lät honom stanna kvar tills gryningsljuset sakta färgade himlen och svalorna från havet började cirkla utanför lusthusets fönster. Då sade Dahut snabbt farväl och gav honom den förtrollade masken så att han skulle kunna gå ut utan att bli sedd precis som han kommit in. Intet ont anande tog han på sig masken men denna gången krympte den ihop och växte fast vid mannens ansikte och han kvävdes sakta och plågsamt. En svartklädd man smög då in och tog hand om den döde. Ingen såg honom då han snabbt slängde upp kroppen på sin häst, forslade den till ett ställe där klipporna stupade brant ner i havet och kastade den ner i avgrunden.

Detta är sanning för till och med idag under mörka nätter kan man höra klagoropen från de döda älskarnas själar från ravinens botten. Må de kristna be för dem!
Den helige Gwenolé hade fått reda på vad som pågick i Is och han varnade Gradlon flera gånger att Guds tålamod snart var slut och att ett fruktansvärt straff hotade staden och dess invånare. Men Gradlon hade förlorat all den makt han en gång hade och levde ensam i en av flyglarna i sitt palats. Folket bara skrattade åt honom när han försökte få dem till besinning och den vilda nöjeskarusellen i Is tog sig alltmer groteska former och snurrade allt vansinnigare. Dahut var naturligtvis helt döv för helgonets varningar.
En mycket mörk stjärnlös natt blåste det upp till storm på havet. Vinden tilltog i styrka mot ren orkan. Alla havets mäktiga krafter vräkte sig loss mot stadens portar. Vågorna dansade, kokade, virvlade och bubblade vid foten av de branta klippstupen som redan var sargade av alla stormar som blåst under tusentals år. Invånarna i staden vågade sig inte ut för att möta elementens raseri utan festade mer än vanligt för att överrösta dånet från vinden och vågorna.

En märklig man hade anlänt till staden samma kväll. Han utgav sig att vara en mäktig prins från ett mycket avlägset land och han hade kommit för att träffa Dahut vars skönhet var så vida känd. Mannen var lång, helt rödklädd och så skäggig att man knappt såg hans ögon som brann som eldar. Mannen tilltalade prinsessan Dahut med en komplimang som var så välformulerad och vackert rimmad att ingen bard i Cournouaille hade kunnat dikta något liknande. Sedan talade han så väl och så elegant att alla stod stumma i förundran. Men det som främst imponerade på Dahut och hennes vänner var att främlingen var deras överman i fråga om ondska. Han kände till, inte bara allt som mänsklig illvilja uppfunnit sedan Skapelsen på alla platser som bebotts av talande varelser, utan han visste också att berätta om allt ont människan skulle komma att uppfinna ända till den dagen då de döda ska resa sig ur sina gravar för att bli dömda!
Dahut och hennes hov böjde sig inför sin nye Mästare och bad att få bli hans lärjungar. Den skäggige prinsen kallade då in en säckpipeblåsare. Det var en liten ful vätte klädd i bockskinn. Hans ben slutade i bockfötter och på fingrarna satt långa klor. Prinsen uppmanade sina nya undersåtar att lära en ny dans. Han talade inte om om för dem att det var samma dans som dansades nere i Helvetet av de Sju Dödssynderna.
Knappt hade vätten börjat spela förrän Dahut och hennes folk greps av ett vansinne som fick dem att snurra runt som havsvirvlarna utanför. Främlingen tog då snabbt ifrån Dahut hennes silvernycklar som gick till slussportarna och lämnade festen.
Under tiden satt Gradlon ensam i sitt palats som låg lite avsides. Han satt vid eldstaden och stirrade in i de glödande kol som låg och pyrde. Plötsligt öppnades dörren till det halvdunkla rummet och Gwenolé steg in. Han hade biskopskräklan i handen och det lyste en ring av eld runt pannan på honom. Han svävade en bit ovanför marken i ett moln av väldoft. "Res dig store konung" sade han till Gradlon "och tag med dig det som är dig dyrbarast och fly, för Gud har överlämnat denna förbannelsens stad till demonerna." Gradlon som blev bestört över biskopens ord reste sig genast och kallade till sig sina gamla trotjänare för att föra dem i säkerhet. Han hoppade sedan upp på sin svarta häst och följde Gwenolé som gled fram genom luften som en fjäder. Kring honom stod en båge av ljus. När de passerade framför en av dammarna hörde de ett fruktansvärt vrål från de vitskummande rasande vågorna och i det svaga ljusskenet såg de den skäggige främlingen som var i färd med att öppna alla portarna med Dahuts silvernycklar.

Havet vällde in över staden i jättekaskader och de såg de enorma vågorna lyfta sina fräsande vita huvuden över hustaken som om de gick till anfall. Drakarna som var fastkedjade vid portarna tjöt av fasa för de kände döden nalkas. Den godhjärtade Gradlon ville varna sitt folk och hjälpa dem men Gwenolé tvingade honom att fortsätta fly hals över huvud på sin svarta häst som galopperade över gator och torg, förföljd av framrusande vågor som nafsade och slet i hasorna. Dahut hade precis lyckats slita sig ur dansens trollgrepp och rusade ut från sitt palats just då Gradlon red förbi. Med sina sista krafter kunde hon svinga sig upp på hästen bakom sin far. Hästen stannade då tvärt och stegrade sig. En våg hann ifatt dem och omslöt i samma ögonblick Gradlons midja. "Hjälp mig Gwenolé!" skrek kungen. "Skaka då av dig synden du har bakom dig" svarade den helige mannen. "Först då blir du räddad med Guds hjälp." Men Gradlon var trots allt Dahuts far och han förmådde inte slänga sin dotter i havet. Då han tvekade lyfte Gwenolé sin kräkla och slog till prinsessan på axeln så att hon gled ner i det rasande havet med ett skrik. Hästen som befriats från sin börda tog då ett stort språng upp på en klippa som kallas Garrec och där kan man än idag se märket efter hästskorna.
Gradlon föll på knä för att tacka Gud och sedan vände han sig mot sin stad Ker Is för att se det han undkommit som genom ett mirakel. Men ingenstans kunde han se staden. Stormen hade bedarrat men där det bara några ögonblick tidigare hade funnits en stor hamn, flera palats, gyllene gator, prunkande trädgårdar och tusentals människor, där såg han bara en djup havsvik där stjärnorna som nu lyste klara avspeglade sig i det lugna svarta vattnet. Mot horisonten kunde han urskilja de sista spillrorna av dammen som översvämmats och silhuetten av den rödklädde skäggige mannen som höll upp silvernycklarna i en triumfgest.

Dahut blev förvandlad till siren och hon har sedan dess från sin klippa lockat oräkneliga skepp i fördärvet genom de farliga strömmar och skär som omger det forna Is.

Åtskilliga ekskogar har haft tid att födas och dö sedan detta hände och mödrar och fäder har genom tidsåldrarna ända fram till våra dagar berättat legenden för sina barn. I över tusen år åkte prästerna en gång om året ut i bukten i kanoter för att läsa en mässa över de drunknades fördömda själar.

Av den sjunkna stadens svunna prakt och storhet finns nu bara kvar ett bottenlöst träsk, en badstrand vid De Hädangångnas Bukt och några rester av en romersk väg.
Men i hela den keltiska världen kan man höra berättelsen om en för länge sedan sjunken stad viskas fram av vindarna och havet. Och det finns dagar då vinden vrålar och havet skummar och konturer suddats ut och ingen kan se var havet slutar och himlen börjar. Då kan man höra sången från Dahut som sitter på sin klippa nedanför avgrunden och hennes klockrena stämma blandas med den rostiga klangen från klockorna på den förfallna kyrkan högt ovanför och tittar man riktigt noga kan man svagt ana silhuetterna av de hädangångnas vålnader när de går i procession upp mot kyrkan för att få syndernas förlåtelse. Den rödklädde skäggige mannen syns däremot aldrig till där. Han har haft så mycket att göra på annat håll under de senaste 1500 åren.

Bretonsk legend bearbetad av
Marie Blomkvist jan –97

tillbaka till Kelenns huvudsida