|
Tre legender från Bretagne
Staden Is undergång Karnevalen i Rosporden Redan på 400-talet förbjöd kyrkan karnevalsfester. Kyrkomötet i Tours utfärdade bestämmelser om mycket stränga straff för dem som deltog i sådana festligheter och kyrkan i Bretagne följde samma linje. De bretonska prästerna berättade om fruktansvärda saker som hade hänt de förtappade själar som vågat trotsa förbudet. Denna berättelse, som också sjungs som en ballad framfördes för första gången av en munk från Rosporden, en liten stad i sydvästra Bretagne. Munken, som hade kommit till Quimper för att predika en kväll i katedralen, höll en dundrande straffpredikan mot karnevalsfestligheterna som trots alla förbud ägde rum på olika ställen i Bretagne. Hans raseri mot dessa karnevalsorgier blev allt häftigare ju längre han kom i sin predikan. Till slut hade han arbetat sig upp till ett så flammande ursinne att han föll i vanmakt och ramlade ner från predikstolen. Folket som församlats i kyrkan för att lyssna på honom hade blivit så förskräckta av hans svavelosande predikan att de betraktade honom i stum förfäran där han nu låg till synes livlös på golvet. Plötsligt reser sig munken i hela sin väldiga längd, alla ljusen slocknar i kyrkan och hans bistra bleka ansikte lyses bara upp av den svagt fladdrande lågan från ljuset invid predikstolen. Människorna i kyrkan håller andan och mitt i den andäktiga, förskrämda tystnaden sjunger munken denna berättelse: Den 27:e dagen i februari månad år 1486, under fastan, hände något fasansfullt i staden Rosporden. Kristna! Lyssna och tag varning! Yannik, Perronik och Wilherm, tre unga män med tvivelaktigt rykte, satt på en krog och drack hinkvis med sött varmt vin som fick deras blod att koka. När de hade vräkt i sig så mycket mat och vin de kunde tåla föreslog Yannik att de skulle klä sig i djurhudar och gå runt och sätta lite sprätt på stan´. Hans kumpaner var genast med på noterna och de sprang iväg för att ordna hudar och masker. De skulle träffas en timme senare men på vägen till mötesplatsen fick Yannik, som var den mest förtappade av pojkarna, en fruktansvärd idé och sprang iväg mot kyrkogården. Där grävde han upp en av gravarna och tog fram en skalle. I de tomma ögonhålorna fäste han två ljus och höll sedan skallen ovanpå sitt eget huvud. I denna hemska skepnad sprang han sedan fram och tillbaka på gatorna och hojtade som en besatt demon. Åh, det var en syn så fasansfull att de små barnen som kom i hans väg tjutande flydde framför honom. De vuxna som var förnuftiga undvek att komma nära honom. Perronik och Wilherm hade sprungit omkring i en annan del av staden men på avtalad tid strålade alla tre samman på ett torg. Då började de skrika för full hals och hoppade omkring värre än förut under det att de hädade allt som var heligt: "Gud, var är du? Kom och fajtas med oss! Kom din fegis, vi vill fajtas!" Gud blev snart trött på att se och höra dem och han skickade en jätteblixt som slog ner med ett öronbedövande dån. Husen i staden skakade som av en jordbävning och människorna sprang ut dödligt skrämda. De trodde att Domens Dag var kommen. Yannik, Perronik och Wilherm var däremot alltför berusade för att ta varning och de fortsatte hela natten att gastande och skrålande dansa omkring. När gryningsljuset bröt fram vid horisonten var de så utmattade att de skiljdes för att gå hem; var och en till de sina. Perronik, som burit en anskrämlig mask för ansiktet försökte rycka av den på vägen hem men det var omöjligt ty den hade växt fast. Han blev tvungen att bära den klistrad på ansiktet resten av sitt liv. Wilherm, som dansat omkring i en tjurhud, upptäckte då han skulle vränga den av sig, att den var hans egen hud! Han hade förvandlats till en tjur och blev dömd att ströva omkring utanför sitt hus varje natt där hans familj kunde höra hans hjärtslitande bölanden. Men Yannik, som inte hade sett vad som hände med hans kumpaner, vinglade iväg till kyrkogården för att lämna tillbaka skallen. När han försiktigt lade ner den i graven sluddrade han: "Kom hem till mig, oh dödskalle, kom hem och ät kvällsmat med mig imorgon." Sedan gick han hem för att vila och han sov gott några timmar innan det var dags att gå och arbeta på fälten. När Yannik gick till arbetet på morgonen sjöng han glatt för full hals. Han hade glömt allt som hänt kvällen innan. När natten började falla på var det tid för kvällsmat. Hemma hos Yannik satt man till bords när någon knackade på dörren. En av drängarna gick för att öppna och han blev så slagen av skräck av vad han såg vid dörren att han förlorade medvetandet och ramlade rakt baklänges. Två andra drängar störtade genast fram för att hjälpa honom men de blev så skrämda från vettet när de såg vem besökaren var att hjärtat på dem stannade tvärt. Döden skred långsamt in i huset och kraxade: "Här är jag Yannik. Du bjöd ju in mig på kvällsmat. Kom då min käre vän, det är inte långt härifrån: Vi ska sätta oss ner tillsammans vid mitt bord. Det står redan dukat i min grav". Knappt hade Döden slutat prata förrän Yannik, som frusit fast av fasa, utstötte ett ohyggligt skrik och föll omkull. Han föll så illa att hans huvud krossades mot det hårda golvet. Detta hände på skärtorsdagen, så tag varning och respektera fastan.
Bretonsk legend
bearbetad av tillbaka till Kelenns huvudsida |